Ibrahimovic talar om kriget i Bosnien: Vi kämpade tillsammans med flyktingar, vi var lika med albaner, bosniker och kroater.

Ibrahimovic växte upp i Rosengard, Sverige, och även om hans far och mycket av familjen kommer från Bosnien, betonar han att det inte fanns mycket direkt kontakt med kriget och aggressionen som ägde rum där.

Enligt honom hade kriget inte en stor inverkan på hur det växte upp, men det utesluter två situationer som förblir i minnet från den perioden.

Vi var alla tillsammans. Vi var alla lika: Bosniaks, kroater, serber, albaner. Det spelar ingen roll var du kom ifrån, vi hade respekt för varandra. Sedan började kriget. Under dessa år läste vi inte tidningar, jag hade inte ens en telefon. Jag hade en TV, men jag såg inte nyheterna”.

Allt jag kände var att min far alltid var i telefon. Jag insåg att han pratade med sin familj i Bosnien för att hjälpa dem. Jag skulle gå till min mamma, brukar gå dit för att äta. De bodde i närheten, fem minuter bort, för barnens skull. En dag gick jag till min mamma och alla var klädda i svart”.

Jag frågade varför alla var svarta och berättade för mig att gå ut, spela fotboll. De ville inte berätta för mig. Min mormor dog i kriget. Jag fick lära mig att agera som ett litet barn, njuta av mitt liv och spela fotboll. De ville inte berätta något om detta”.

Ibrahimovic avslöjar ett annat ögonblick när han kände att kriget i vår region hade lämnat ett märke, denna gång genom att ändra mentaliteten hos flyktingar som kom till Sverige.

Min far fick mig att spela fotboll. De släppte ut mig så jag skulle inte känna vad som pågick. Sedan kom flyktingar till Sverige och de hade en annan mentalitet. Jag är en bosnien, du är en serb, det är vad de trodde. När de kom till det ghettot i Rosengard var mentaliteten annorlunda”.

I mitt huvud var det Jugoslavien för mig. Jag hade alla mina vänner och vi såg inte vem som var, men de var väldigt olika. Kämpa dem. De accepterade inte att allt var så blandat. Det var annorlunda för mig. /TelegraphPeriscopi/